Linn satt i klassrummet som hon så många gånger förut hade suttit i, men då hade allt varit annorlunda. Då hade Kim varit där, suttit där, på andra sidan av klassrummet, och tittat ut genomfönstret. Linn hade många gånger suttit och smygkollat på den rastlöse figuren som suttit där och tittat ut genom fönstret, som om den väntade på något. Men nu, nu fanns det ingen Kim som satt där på stolen på andra sidan klassrummet, och tittade ut genom fönstret med sina ljusgröna ögon. Nej, nu var den platsen tom. Det värsta var kanske inte att Kim var borta, - eller jo, det var väl det som var grejen, egentligen - utan att Linn aldrig hade sagt något. Hon hade inte yttrat ett enda ord, trots att hon spenderat större delen av lektionerna de senaste terminerna, med att iaktta den nu tomma platsen. Var det hennes fel på något sätt? Hade Kim sett henne titta, hade hon tittat konstigt, som om det var något fel?

Hon kunde inte komma ifrån känslan att det var hon som hade fått Kim att byta skola, att det inte alls handlade om att någon av föräldrarna hade fått ett annat jobb någonstans, eller hur det nu var. Ju mer hon försökte tänka tillbaks på hur Kim hade varit, vad hon hade gjort på rasterna och vem hon hade varit med, desto mindre tycktes hon minnas. Det enda Linn kunde få fram av Kim var i klassrummet, på just den där platsen, som nu gapade tomt på andra sidan. Och ingen verkade lägga märke till det - var det bara hon som hade tittat på henne, när alla andra verkade intressera sig för undervisningen? Linn kunde inte höra lärarens röst när han verkade säga något till henne, hoppades på att han pratade med någon bakom henne. Försökte när hon till sin besvikelse förstod att det inte satt någon på platsen bakom henne, att le mot läraren. Trots att platsen på andra sidan klassrummet fortfarande gapade tomt.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Vad tyckte du om min novell?

Kommentera gärna och ge konstruktiv kritik på mitt skrivande. Jag ser fram emot att få höra vad du tycker!
(Själv blev jag inte särskilt nöjd, men, man kan ju inte bli nöjd alla gånger. Eller?)